Pandemiforskare Björn Olsen: "Vår största fiende är glömska"

FORSKARPROFILEN

"Tyvärr har vi missat att medicinskt utforska den mikrobiella värld vi lever i. Men när den här stormen blåst förbi får vi förhoppningsvis en kort respit innan nästa farsot", säger Björn Olsen.

– Corona är inte den sista föreställningen. På sin höjd är det en generalrepetition inför nästa pandemi. Och när den här stormen blåst förbi får vi förhoppningsvis en kort respit att hinna det vi måste innan en ny farsot är över oss, konstaterar Björn Olsen, numera riksbekant professor i infektionssjukdomar.

”Åtskilliga är de middagar jag förstört med utläggningar om pandemier. Till slut har någon satt stopp och sagt: Nu har vi det trevligt. Vill någon ha dessert?”. Tio år har gått sedan Björn Olsen i boken Pandemi: myterna, fakta, hoten tvingades konstatera att smittsamma farsoter var något vi helst talade tyst om. I dag är bilden en annan. Länder stänger ner. Intensivvården mäktar inte med. Begravningsbyråerna jobbar övertid. Och alla vill veta vad professorn i infektionssjukdomar har att säga om hur ett virus kan lamslå vår värld.

– I tjugofem år har jag föreläst om vad som väntar. Att vår nuvarande livsstil gör nästa pandemi oundviklig. Budskapet har inte varit populärt. Många blir så provocerade att de lämnar rummet. Andra avbryter med upprörda invändningar. En och annan nickar, men ingen accepterar tanken att det faktiskt kommer att inträffa. Nu befinner vi oss mitt i stormen och fortfarande saknar vi en fungerande strategi.

Det första fallet av coronasmitta konstateras i Kina på nyårsafton. Någon dag senare når informationen Björn Olsen. Marken försvann under mina fötter, beskriver han upplevelsen. Kort därpå varnar han för en förestående pandemi. I mitten av januari förordar han och en kollega provisoriska vårdtält för att ta emot de många patienter som är att vänta. Och återigen avfärdas farhågorna som alarmistiska. Men handen på hjärtat, vem kunde egentligen förutspå den fulla vidden av virusets slag mot vårt samhälle?

– Att det skulle bli smutsigt stod klart tidigt. Men visst har jag, liksom många andra, fått ändra mindset. Istället för en influensa som drabbar kort och intensivt möter vi ett utdraget sjukdomstillstånd med relativt låg dödlighet. Det ställer enorma krav på vården samtidigt som vi inte tycks utveckla den flockimmunitet som kan erbjuda viss lättnad. Själv trodde jag initialt att vi skulle nå en kulmen i sena mars. Idag bedömer jag att situationen kan vara under kontroll under senhösten, men även då med uppflammande härdar.

Sannolikt finner vi här förklaringen till saknaden av en tydlig riktning. Ingen vet exakt vad vi står inför. Några år tillbaka identifierade en amerikansk kartläggning fler än tusen virus med potential att orsaka pandemier. I Kina beräknar forskare att det finns 5000 varianter av fladdermusburna coronavirus. Alla med unika egenskaper. Alla med förmåga att flytta sig mellan arter. En utmaning som enligt Björn Olsen ställer krav på förmåga att tolka tecken, en rejäl dos fantasi – och framför allt modet att påtala obekväma iakttagelser utan politisk hänsyn.

– För mig är det en fråga om moral. Ser jag som forskare att något är fel är det min plikt att katalysera en diskussion. I fallet corona har Sverige av oklar anledning frångått den försiktighetsprincip vi normalt bekänner oss till. Idag räknar vi till tre gånger så många döda som våra nordiska grannländer sammantagna. Många levnadsår har gått förlorade och familjer har slagits i spillror i onödan. Det får inte förtigas, och till de insatser jag är mest stolt över hör den mycket uppmärksammade text jag och ett antal kollegor publicerade på DN Debatt. Visserligen felciterades den olyckligt, men våra beräkningar har visat sig stämma och framför allt bidrog den till att skapa nerv i samtalet.

Att dagligen röra sig i medias strålkastare börjar emellertid ta ut sin rätt. Att upprepa samma svar på samma frågor förlorar snabbt sin lockelse. Allt oftare avböjer han journalisternas inviter med ett sms. Visserligen lever en förhoppning om att representera vetenskapens röst. Eller åtminstone en djävulens advokat. Att vara krånglig och tänka nytt! Men rustningen vittrar.

– Det jag och andra uttrycker i det offentliga samtalet ska självklart utvärderas. Men med få undantag upplever jag att många journalister glömmer sitt uppdrag i jakten på snabba klick. Lika svårt har jag för sökandet efter konflikter där de inte finns. Jag har deltagit i debatter där jag efter att ha gett medhåll åt Anders Tegnell blivit beskylld för underdånighet. Men just nu finns inte utrymme att ifrågasätta utan orsak. Däremot måste vi framföra våra olika åsikter då de skiljer sig åt.

Björn Olsen, en entusiastisk fågelsekådare på en ledig dag.

Och vilken åsikt har då Björn Olsen om rätt väg framåt i krisens Sverige? En kort tystnad följs av krav på masstester, analyser av klusterspridning och isolering av smittade. Å andra sidan är det inte här och nu slaget står om artens överlevnad. Det kommer sen. Då vi tror att allt återgått till det normala. Och då i form av en pedagogisk uppgift: Att lära människan att vi bara är ett djur bland många. Att vi delar ekosystemet med oräkneliga, fritt rörliga mikroorganismer. Att om vi fortsätter tro oss förmer än så blir priset för vårt högmod enormt. En punkt för livet som vi känner det?

– Corona är inte den sista föreställningen. På sin höjd är det en generalrepetition inför nästa pandemi. Tyvärr har vi missat att medicinskt utforska den mikrobiella värld vi lever i. Men när den här stormen blåst förbi får vi förhoppningsvis en kort respit innan nästa våg. Då väntar några absoluta måsten: Svensk vaccinproduktion är ett. Vi ser redan hur länder väljer att inte dela med sig när brist uppstår. Ökad identifiering och övervakning av virus som börjar bete sig annorlunda är också ofrånkomligt. Liksom bättre beredskap och utrustning i vård och omsorg. Vi kan inte fortsätta förlita oss till enskilda, om än storartade initiativ av enskilda medarbetare.

Tankar för framtiden. Men var slutar vi för stunden? Ja, varför inte återvända till Björn Olsens tio år yngre jag. Då han i samma bok fastslår att ”Vår största fiende är glömska. I stora delar av den rika världen har beslutsfattare och befolkning glömt bort vilken roll infektionssjukdomar spelat för tidigare generationer. Vi har varit övertygade om att den moderna medicinen och teknologin ordnar allt”. Ord som inte får misstas för uppgivenhet. Snarare en välvilligt knuten näve. Och vem vet. Kanske är stunden äntligen inne då desserten får vänta till vi talat klart om det som måste sägas.

4 juni 2020

Fakta: Björn Olsen

Yrke: Professor i infektionssjukdomar och överläkare, Uppsala universitet och Akademiska sjukhuset.
På sängbordet: Ett smärre bibliotek, högst upp Ett jävla solsken om Ester Blenda Nordström, en fascinerande person med modet att gå mot strömmen
Jag diskuterar gärna: Människans villkor i en föränderlig värld, och fåglar naturligtvis.
En berömd person jag mött: Telly Savalas vars väg jag korsade i Edinburgh. Jag kunde inte låta bli att berömma honom för Kojak varpå han visade sig vara en mycket trevlig person.
Ett vetenskapligt arbete jag är stolt över: Under en halvslummer i badkaret insåg jag plötsligt hur borreliasmitta förflyttar sig över stora geografiska barriärer. Jag vaknade till, skrev ned det på en lapp och somnade om. Senare publicerades allt i Nature!
Om jag får en ledig dag: Skådar jag fågel och umgås helst med barnbarnen, men inte nu.